Under det senaste decenniet har samtidshistorien blivit radioaktiv. Det går idag att påstå vad som helst om historiska händelser på sociala medier utan att bli motsagd. Som att Förintelsen i själva verket var Sveriges ansvar. Eller att Ukraina överföll Ryssland 2022. Den sortens propaganda får själva verkligheten att svaja. Och historieförfalskningen har blivit ett politiskt vapen. Som flera historiker och specialister på psykologisk krigföring återkommer till är målet med desinformationen inte att i första hand propagera för en viss ideologi eller politisk linje utan att underminera tilltron till fakta över huvud taget. Om inget är sant kan vad som helst vara det. Sverigedemokraternas ihärdiga och tyvärr mycket framgångsrika försök att smutskasta socialdemokraterna i sociala medier och Trumps återkomst till Vita Huset är väl de mest aktuella och mest talande exemplen på det. Vad är då sant? Finns det ens något som heter ”objektiv sanning”? Jodå, det finns gott om viktig historisk forskning, och det går att skilja agnarna från vetet. Om historikerna själva får komma till tals. Men hur ska sådana röster skära genom bruset? Hur ska den ”vanliga läsaren” kunna slå fast vad som faktiskt har hänt? I den här volymen möter vi några av Sveriges mest kända historiker som resonerar om just detta. Vad gör historieförfalskningen med oss? Och vilket är historikernas eget ansvar?