Michel de Montaignes vänskap med Étienne de La Boétie blev livsavgörande för författaren. De två utvecklade en ömsesidig förtrolighet som stimulerade dem båda, och för Montaignes del blev kontakten helt bestämmande för hans arbete med Essayer.
La Boétie avled i unga år, och på väggen i sitt arbetsrum satte Montaigne upp en platta med text på latin där han hyllade minnet av »sin käraste, varmaste och närmaste vän, en vän som inte överträffas av någon i detta århundrade, den lärdaste och mest fullkomliga vän«.
Vänskapen är också ämnet för en av hans Essayer, och när La Boétie avled skrev Montaigne ett långt brev till sin far där han ger en gripande skildring av den avhållne vännens sista tid. Brevet utges för första gången i svensk översättning i denna volym, som också innehåller Montaignes essay Om vänskap, båda i översättning av Jan Stolpe, och en av La Boéties dikter i tolkning av Lars-Håkan Svensson.